Baptistförsamlingens vision
där alla får möta Gud, sig själva och varandra
1) Att möta Gud
En egenskap hos Guds folk som är nödvändig för att kunna möta Gud på rätt sätt är gudsfruktan. Fruktan är för oss många gånger ett negativt laddat ord, men det är det inte i det här fallet. Gudsfruktan står ju för någon slags hållning gentemot Gud. Vi förstår att det har att göra med en skillnad mellan Gud och mig. Att Gud är helig står bl.a. för att Gud är annorlunda och att han är så mycket större än oss. Gud ingjuter fruktan för sitt namn därför att han står som den Helige i motsats till all synd och orenhet. Vördnad och respekt är ord som sammanstrålar med gudsfruktan. Istället för att fruktan leder mig bort från någon så leder gudsfruktan mig närmare Gud. Men det säger oss också att vi kan inte möta Gud hur som helst.
Gudsfruktan för mig alltså närmare Gud. Men det som gör att jag kan få möta Gud frimodigt det är vad Jesus har gjort för mig. Hans död på korset öppnade vägen för mig. Närheten till Gud får jag alltså genom att Jesus har tagit min synd på sig, utan detta skulle det vara omöjligt för mig att närma mig Gud.
Vi får alltså möta Gud. Vi får komma genom vår vän, Jesus Kristus, och vi får komma frimodigt till Gud p.g.a. vad han har gjort för oss.
Vi kan möta Gud på många sätt och på olika platser, men några platser där han lovat att möta oss är i bönen, bibelläsningen och när vi samlas i hans namn (gudstjänsten, husgrupperna mm).
2) Att möta sig själva
Att möta sig själv är också att möta synden i sitt liv, ingen av oss kan leva utan att synden på olika sätt påverkar oss. Därför att synden så djupt påverkar den värld vi lever i och i oss som människor.
Paulus uttrycker detta dilemma, Rom. 7:14ff, som vi lever i allihop. Att vårt liv så många gånger inte stämmer överens med hur vi skulle vilja leva våra liv. Att synden är en sådan tydlig realitet i världen och i våra egna liv. Synden handlar ofta om att den förvränger det goda som Gud skapat till något abnormt. Ungefär som att en cancertumör utvecklas till något abnormt i en frisk cell.
Att möta sig själv är också att möta Guds kärlek till mig och hans nåd emot mig. Det ger mig en stark självkänsla för det är den rätta synen på mig. Den syn som Gud har på mig. Paulus uttrycker det ju så här: ”Så finns det ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus” (Rom. 8:1). Det är den rätta bilden av oss själva.
Paulus visste om allt som man kan kämpa emot i sitt liv som människa. Men han visste också att det som Jesus har gjort är att han har tagit vårt straff på sig. Därför är vi frikände genom honom. I församlingens mitt och gemenskap kan jag få den rätta bilden av mig själv. Här kan jag få möta mig själv, speglad i Guds kärlek och Jesu förlåtelse.
Det märkliga med Gud är att han vet precis allt om oss. Han vet vad vi är bra på. Han vet vad vi är rädda för. Han vet vilka drömmar vi har för framtiden. Han vet allt vi gjort som vi skäms över. Andra människor kan vi dölja sidor av oss själva inför, så att bara våra bästa sidor syns. Men så fungerar det inte med Gud. Han vet allt – och ändå älskar ingen oss så mycket som han gör.
Det är först när jag kan möta mig själv genom att spegla mig i Gud som jag får den sanna bilden av mig själv. I förlåtelsen har ju synden och bundenhet förbytts mot befrielse och frihet.
3) Att möta varandra
Bibeln talar om olika bilder av församlingen (Guds folk, Guds hus, Levande stenar, Kristi kropp och Guds familj). Alla dessa bilder handlar om att vi tillsammans med Gud och med varandra är något. Vi är inte något enskilt, utan vi är något tillsammans. Detta kan man inte nog starkt poängtera idag när vi lever i ett sammanhang där individualismen har tagit ett järngrepp om oss alla. Där vi oftast tänker individualistiskt och inte som gemenskap.
Gemenskapen med varandra i en församling är inget oviktigt utan det är av en oerhörd betydelse. Den kommer till uttryck på olika sätt och i olika sammanhang inom församlingen. Djupast tar den sig uttryck när vi delar livet, glädje och sorg, med varandra som exempelvis kan ges i en förböns- eller själavårdssituation. Men som också ges i en mindre grupp, ex. i en hus-/bönegrupp men även i bön o lovsång i gudstjänsten.
Troheten till församlingen och gemenskapen talar ex. hebreérbrevets författare om när han skriver och uppmanar sina läsare med eftertryck: ”Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar och låt oss inte försumma våra sammankomster som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig” (Hebr. 10:24-25).